Månad: april 2016

Skall man skratta eller gråta?

Det är märkligt vad svårt vissa debattörer har för att förstå att religionsfrihet och demokrati innefattar såväl rättigheter som skyldigheter och att de båda friheterna inbördes ibland hamnar i ett motsatsförhållande till varandra. Att demokrati också innefattar åsiktsfrihet och pressfrihet som viktiga inslag verkar man helst vilja ducka för när dessa friheter plötsligt kommer i konflikt med ens egna uppfattningar.

aishaFredagens GP innehöll ett par riktiga bottennapp där Aisha Susanne Lundgren (kallar sig muslimsk feminist och debattör) lyckas blanda ihop alla begrepp och koka ner dom till att behandlingen av miljöpartiets Mehmet Kaplan och senare Yasri Khan skulle vara odemokratiskt och i strid mot religionsfriheten.  emanuel

Emanuel Karlsten publicerar en text  där han vill påstå att ”Sverige har blottat ett till synes bottenlöst förakt mot religiösa yttringar” och följer upp med att ”vi påhejat av rasister fått våra fördomar att breda ut sig på ett sätt som är ovärdigt Sverige”. Hur i hela fridens namn tänker dom?

mehmetAccepterar man en post som minister i en regering så måste man rimligtvis också vara beredd på att man är påpassad och acceptera att man hårdgranskas av media. Själva grundförutsättning för demokratin är ju att det finns fristående media som kan bevaka makthavarna. Skall ministrar som tillhör någon minoritetsgrupp ha medialt frikort och slippa granskning? Hur demokratiskt skulle det vara? Att Mehmet Kaplans umgänge i diverse kretsar som anses både fascistiska och islamistiska till slut väckte frågor är väl snarare ett bevis på att demokratin fungerar. Självklart har han all rätt i världen att träffa och umgås med vilka han vill, men att göra detta samtidigt som man är minister och en officiell företrädare för en regering är kanske är mindre lämpligt.  En ministerpost är ju inte en rättighet att inneha utan något man förtjänar.  Det faktum att Mehmet Kaplans umgänge till slut hamnade i nyhetsflödet och att statsministern utifrån den debatt som uppstod valde att agera är väl ett tecken på att demokratin fungerar. För övrigt visade ju en opinionsundersökningen dessutom att 70% av svenskarna tyckte att statsministern agerade korrekt, vilket väl får ses som ytterligare ett tecken på en fungerande demokrati.

yasri2På samma sätt måste man givetvis som kandidat till en inflytelserik plats i partistyrelsen för ett regeringsparti vara beredd på att granskas och ifrågasättas. Anser debattörerna att media inte borde rapporterat om ”handskakningsincidenten”? Borde man undanhålla denna information för miljöpartiets medlemmar och allmänheten? Yasri Khan har givetvis all rätt i världen att inte skaka hand med en kvinnlig reporter, men måste rimligtvis också förstå att detta kan väcka vissa frågor. Hur går det ihop med att representera ett grönt parti, med rötter tillbaka i ”flower-power”-åren med ung revolution mot religiös moraluppfattning, propagerande för fri sex och där p-pillret hyllades för den frihet detta äntligen gav kvinnor över sin sexualitet? Det kanske kan fungera alldeles utmärkt, men uppenbarligen kände sig plötsligt både valberedningen och partiledningen obekväma med situationen. När Kahn kände att han kanske inte längre hade det stöd som behövs för att väljas in valde han att avsäga sin kandidatur. Han kunde valt att stanna kvar och kämpa. Till Kahns försvar får man väl här säga att valberedningen uppenbarligen inte hade förankrat hans namn tillräckligt väl inom partiet. Men hela hanterandet följer ju till punkt och pricka de demokratiska spelreglerna.

Även om man mest får lust att gråta när man läser vad Aisha Susanne Lundgren och Emanuel Karlsten skriver så kan man ändå se en viss tillnyktring i debatten. Visserligen dras det gamla rasistkortet fram igen här och där, men det finns ändå en viss balans i debatten. För första gången känns det som vi klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt och förstå att frågan om religiösa friheter och seder faktiskt kan innebära en direkt motsättning mot ett sekulariserat och jämlikt samhälle. Att invandring inte bara handlar om praktiska saker som bostäder, utbildning och arbete, utan också om hur man integrerar mjuka värden som  värderingar men också principer som vi inte vill ge avkall på. Expressens Anna Dahlberg sätter som vanligt huvudet på spiken när hon tar upp just denna aspekt.

sexleksaker1Slutligen kan man ju se hela historien från den komiska sidan. Aftonbladets Johan Hakelius skruvar som vanligt till det rejält. Och ett gott skratt sägs ju förlänga livet.

Annonser

Har man sagt A får man säga B

fjärilDet sägs att luftvirveln från en fjärils vingslag i Sydamerika kan förvandlas till en full storm då den fortplantat sig till Europa. Om det finns någon sanningshalt i detta låter jag vara osagt, men symboliskt passar händelsen in på vad MP nu genomgår. En liten ”vindpust” långt från händelsernas centrum har plötsligt utvecklats till en full storm som nu drar in över partiets absoluta ledning.

Barbaros LeylaniDet började med att en person i långt ut periferin, utan direkta kopplingar till partiet, gör ett minst sagt anmärkningsvärt uttalande i samband med en ”turkvänlig” demonstration på Sergels Torg. Uttalandet snappas upp av alternativa grupper och sprids bland annat på Youtube. Efter någon dag tar TV4 upp det i sina nyhetssändningar och bollen är i rullning. Och här börjar det bli intressant. Inför valet 2014 konstaterades att inget parti bemöttes så välvilligt av gammelmedia som just MP. Man kan ju bara spekulera i hur gammelmedia hade agerat om man förstått att det fanns en koppling mellan vad som sas på Sergels Torg och höga företrädare för MP.

Inget av det som kom fram om Mehmet Kaplan senare var nytt. Har man följt alternativ media så visste man det mesta redan. Mohamed Omar tillhör en av många inom alternativ media som redan för ett år sedan hävdade att Mehmet Kaplan är ett islamistiskt troll i Sveriges regering. Till och med kända debattörer på vänsterkanten som Nalin Pekgul ifrågasatte utnämningen av Kaplan till minister och bemöttes som pliktskyldigast i gammelmedia men ingen lade ner något större krut på att gå till botten med anklagelserna.

kaplan-ringVad som nu dock händer är att alternativ media hittar en direkt koppling mellan Mehmet Kaplan och personen som hållit talet på Sergels Torg, något som gammelmedia knappast inte kan ignorera. Och därmed är bollen i rullning, och ingen kan längre stoppa den, antingen man vill eller inte. För var det verkligen gammelmedias avsikt att stjälpa sitt älsklingsparti (över 40% av Sveriges journalister röstar på MP),  eller hade man inget val, hade man sagt A var man tvungen att säga B?

Inget nytt under solen

12963551_1010407689007215_4434649291986624890_nSvårt att inte avhandla Mehmet Kaplan om man nu skall reflektera dagsaktuella händelser inom politiken och samhällsdebatten.

Att representera ett parti på den ”goda sidan” och ändå bli uthängd av både Özz Nujen och Jonas Gardell samma dag måste väl vara det närmaste en bannlysning man kan komma i den moderna världen. Ändå blev reaktionerna inom de ”fina” kretsarna förhållandevis få, åtminstone till en början. Men har man fått dessa ”tungviktare” emot sig så är det bara en tidsfråga innan något händer. Det tog ett tag att sätta snöbollen i rullning, men sen gick det desto fortare.

Historien kring Mehmet Kaplan är intressant på många sätt. I debatten framhålls det ju ofta att med utbildning och integration kommer också de mer konservativa delarna av islam att ”slipas” av. Kaplan är högutbildad (läst på universitet men ej avslutat sina studier). Han måste väl också i högsta grad anses vara väl integrerad såsom riksdagsledamot och minister i en svensk regering. Ändå tycks han ju stå för en tämligen konservativ uppfattning kring islam, med tanke på det umgänge han tycks ha och hur han och hans familj uppför sig. Att islam i västvärlden med någon slags automatik skulle gå mot en mer liberal inriktning genom att muslimer utbildas i väst och integreras verkar det alltså åtminstone inte i Kaplans fall finnas något belägg för.

Man kan ju också fundera på vilken värdegrund Kaplan verkar. När han pressas så framhåller han ju visserligen att han minsann tror på alla människors lika värde, kvinnors och homosexuellas lika rättigheter och feminism. Men om detta nu är hans personliga uppfattning, hur bekväm kan han då känna sig när han umgås med och på olika sätt deltar i aktiviteter tillsammans med trosfränder som står så långt ifrån det han själv säger sig tro på? Och om han nu står upp för denna uppfattning när han träffar sina trosfränder, skulle dom då på allvar acceptera honom och själva välja att umgås med honom och bli förknippade med honom?

Om Kaplan nu på allvar står för allt han säger sig stå för borde han ju kunnat bli den kraft som liberala muslimer samlades kring. Han tillhör ”rätt” parti, han har en stark position i samhället och borde därmed kunnat bli en stark röst för kvinnors och homosexuellas rättigheter inom det muslimska svenska samhället. Uppenbarligen är inte detta något han vill utnyttja sin inflytande till. Det är givetvis lätta att hävda att man tror på både det ena och andra. Desto svårare att omsätta det i praktisk handling när det kommer till kritan. Inget nytt under solen med andra ord!