Skall man skratta eller gråta?

Det är märkligt vad svårt vissa debattörer har för att förstå att religionsfrihet och demokrati innefattar såväl rättigheter som skyldigheter och att de båda friheterna inbördes ibland hamnar i ett motsatsförhållande till varandra. Att demokrati också innefattar åsiktsfrihet och pressfrihet som viktiga inslag verkar man helst vilja ducka för när dessa friheter plötsligt kommer i konflikt med ens egna uppfattningar.

aishaFredagens GP innehöll ett par riktiga bottennapp där Aisha Susanne Lundgren (kallar sig muslimsk feminist och debattör) lyckas blanda ihop alla begrepp och koka ner dom till att behandlingen av miljöpartiets Mehmet Kaplan och senare Yasri Khan skulle vara odemokratiskt och i strid mot religionsfriheten.  emanuel

Emanuel Karlsten publicerar en text  där han vill påstå att ”Sverige har blottat ett till synes bottenlöst förakt mot religiösa yttringar” och följer upp med att ”vi påhejat av rasister fått våra fördomar att breda ut sig på ett sätt som är ovärdigt Sverige”. Hur i hela fridens namn tänker dom?

mehmetAccepterar man en post som minister i en regering så måste man rimligtvis också vara beredd på att man är påpassad och acceptera att man hårdgranskas av media. Själva grundförutsättning för demokratin är ju att det finns fristående media som kan bevaka makthavarna. Skall ministrar som tillhör någon minoritetsgrupp ha medialt frikort och slippa granskning? Hur demokratiskt skulle det vara? Att Mehmet Kaplans umgänge i diverse kretsar som anses både fascistiska och islamistiska till slut väckte frågor är väl snarare ett bevis på att demokratin fungerar. Självklart har han all rätt i världen att träffa och umgås med vilka han vill, men att göra detta samtidigt som man är minister och en officiell företrädare för en regering är kanske är mindre lämpligt.  En ministerpost är ju inte en rättighet att inneha utan något man förtjänar.  Det faktum att Mehmet Kaplans umgänge till slut hamnade i nyhetsflödet och att statsministern utifrån den debatt som uppstod valde att agera är väl ett tecken på att demokratin fungerar. För övrigt visade ju en opinionsundersökningen dessutom att 70% av svenskarna tyckte att statsministern agerade korrekt, vilket väl får ses som ytterligare ett tecken på en fungerande demokrati.

yasri2På samma sätt måste man givetvis som kandidat till en inflytelserik plats i partistyrelsen för ett regeringsparti vara beredd på att granskas och ifrågasättas. Anser debattörerna att media inte borde rapporterat om ”handskakningsincidenten”? Borde man undanhålla denna information för miljöpartiets medlemmar och allmänheten? Yasri Khan har givetvis all rätt i världen att inte skaka hand med en kvinnlig reporter, men måste rimligtvis också förstå att detta kan väcka vissa frågor. Hur går det ihop med att representera ett grönt parti, med rötter tillbaka i ”flower-power”-åren med ung revolution mot religiös moraluppfattning, propagerande för fri sex och där p-pillret hyllades för den frihet detta äntligen gav kvinnor över sin sexualitet? Det kanske kan fungera alldeles utmärkt, men uppenbarligen kände sig plötsligt både valberedningen och partiledningen obekväma med situationen. När Kahn kände att han kanske inte längre hade det stöd som behövs för att väljas in valde han att avsäga sin kandidatur. Han kunde valt att stanna kvar och kämpa. Till Kahns försvar får man väl här säga att valberedningen uppenbarligen inte hade förankrat hans namn tillräckligt väl inom partiet. Men hela hanterandet följer ju till punkt och pricka de demokratiska spelreglerna.

Även om man mest får lust att gråta när man läser vad Aisha Susanne Lundgren och Emanuel Karlsten skriver så kan man ändå se en viss tillnyktring i debatten. Visserligen dras det gamla rasistkortet fram igen här och där, men det finns ändå en viss balans i debatten. För första gången känns det som vi klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt och förstå att frågan om religiösa friheter och seder faktiskt kan innebära en direkt motsättning mot ett sekulariserat och jämlikt samhälle. Att invandring inte bara handlar om praktiska saker som bostäder, utbildning och arbete, utan också om hur man integrerar mjuka värden som  värderingar men också principer som vi inte vill ge avkall på. Expressens Anna Dahlberg sätter som vanligt huvudet på spiken när hon tar upp just denna aspekt.

sexleksaker1Slutligen kan man ju se hela historien från den komiska sidan. Aftonbladets Johan Hakelius skruvar som vanligt till det rejält. Och ett gott skratt sägs ju förlänga livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s